En smakebit på søndag: Pepparkakshuset

Varit fullt upp även denna veckan som varit då jag jobbat på dagen och varit själv med barnen på kvällarna. Nu i helgen har jag varit själv med barnen på dagarna men det har varit två bra dagar ändå. Haft kul, umgåtts, tittat på film, spelat, ätit godis och haft det mycket trevligt. Dottern har varit snorig och lite hängig så får se hur det utvecklar sig. Självklart är det någon som är sjuk - hela tiden.

Min Smakebit på søndag kommer ifrån Carin Gerhardsens bok Pepparkakshuset:

"Jag sågade mig igenom håret vid hennes bakhuvud med förskäraren och när jag var klar och huvudet slungades fram då den sista hårtesten lossnade från skalpen, var jag snabbt tillbaka med kniven mot hennes strupe igen. Den vassa kökskniven paralyserade henne och hon vågade inte röra sig ur fläcken, utan andades bara mycket snabbt och tittade på spegelbilden av sig själv med tårfyllda ögon.
- Vad ska jag göra då? snyftade hon förtvivlat.
- Det är för sent att göra någonting nu. Jag gör och du känner. Vad ful du blev, log jag men hon svarade inte. Vad är det du har i ugnen?
- En älgstek, svarade hon och tårarna som rann utför hennes ansikte lämnade svarta märken av mascara på kinderna.
- En älgstek? Jo, jag tackar jag! Och jag som var så hungrig. Ska vi gå och titta på steken?
Jag föste henne framför mig bort till ugnen.
- Öppna ugnen nu.
Hon gläntade försiktigt på ugnsluckan och lät ångan välla ut ur den smala springan innan hon öppnade helt. I ugnen stod en långpanna på ett galler i brösthöjd och jag tryckte in hennes huvud i ugnen med våldsam kraft. Långpannans kant träffade över näsan och kinderna, och ugnsgallret hamnade över hennes haka. Det fräste till när den varma metallen brände den tunna, känsliga huden i hennes ansikte, men det obehagliga ljudet kvävdes snabbt av ett hiskeligt vrål som fick fönsterrutorna i köket att skallra. Hon lyckades på ren reflex få ut huvudet ur ugnen, men i sitt omskakade tillstånd och i den tilltagande smärtan efter brännskadorna kunde hon inte annat än hysteriskt stå och stampa med fötterna i golvet, med händerna framför sitt sargade ansikte, och skrika ut sin plåga.
Jag tog ett steg tillbaka och bevittnade fascinerat skådespelet under några sekunder. När jag sedan närmade mig henne med kniven i handen slog hon bara vilt omkring sig, utan att verka bry sig om konsekvenserna. Hon tvingade mig att skära henne i underarmen och när hon märkte att hon blödde lugnade hon ner sig något. Jag lade armen om halsen på henne och släpade återigen bort den sprattlande varelsen till kylskåpets spegeldörr. Jag tvingade henne att se på sitt vanställda ansikte och hon grät förtvivlat vid åsynen av de två breda parallella brännmärkena.
- Det där var inte vackert, sa jag med len stämma, inte vackert alls. Du inser väl att du är en ful människa nu, eller hur?"